Idag besökte min basgrupp en fritidsgård. Barnen var 11-12 år gamla. Jag kände mig stel och hade svårt att få kontakt. Barnen visade dessutom inte heller något som helst intresse för mig. De flyttade snabbt fokus över till pingis och biljardbollarna. Det är då man känner att man lyckats. Jag hade inte kontroll över situationen. Vem vet vad ett barn i 12-års åldern är kapabel till? Jag tar iaf inga onödiga risker... Vad ska man prata om liksom, dra ett skämt? Förstår dom ironi? För att inte skämma ut mig ytterligare vände jag mig till fritidsledaren istället.
En ung, riktigt söt kille som brann något helt otroligt för sitt jobb. Vi fick liksom bra kontakt. Kan bero på att jag var den enda i gruppen som försökte verka intresserad av verksamheten. Kändes som om jag hade halva inne där ett tag, fick honom att flytta fokus från biljardbordet och kidsen till mig. Vilket faktiskt var bra jobbat med tanke på vilket sjukt engagemang han verkade sitta inne på! Precis då säger en av killarna i min grupp att vi ska tacka för oss och gå hem...
Det var liksom den Onsdagskvällen det. Tack å hej ungar! /Loo-ten-tant
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar