Välkommen till mitt liv.

Har haft min bror och en kompis till honom på besök i helgen. Som vanligt så blev det utgång, jag tänkte först banga, men sen insåg jag att jag faktiskt är det rätta personen att introducera och vägleda min bror på Coronas köttmarknad. Under förfesten sa min bror till mig (efter att mina korridorsvänner som vanligt förlöjligat mig och gjort sig roliga på min bekostnad) att "Fan syrran, ibland önskar jag att jag skulle vara lite mer som du, du lever det livet som jag önskar att jag vågade testa". Självgod som jag är blev jag givetvis helnöjd och kände mig som världens coolaste storasyster.

Eftersom min bror har ett hederligt arbete och jag bara lånar pengar tyckte jag att han kunde bjuda mig på en drink (tequila). Klart å betarrt! Innan den sveptes kände jag för att vara lite högtydlig och sa "Välkommen till mitt liv!" Varför jag sa detta har jag ingen aning om, ville väl verka lite märkvärdig och världsvan eftersom jag var den enda som kände till Coronas lokaler. (Utan och innan dessutom) Dessutom hade ju min bror redan spätt på mitt ego, så nu ville jag visa hur fränt och spännande mitt liv verkligen är.

Det mest patetiska av allt var bara att jag var den enda som inte verkade kunna klara av den där tequilan särskilt bra. Jag skyller på ett hårt träningspass och lite middag, men jag kan inte påstå att jag kände mig särskilt cool och pigg på dansgolvet. Mest bara desperat och aningens för berusad. För att inte tala om dagens bakfylla, ett slag under bältet. Grön i ansiktet har jag hasat runt mitt i julklappshandeln och tänkt: Fan om jag bara kunde vara lite mer som min bror...önskar att jag hade förstånd nog att ta efter lite av hans liv iaf... Bara snäppet lugnare och lite mindre spontan...

Jaja det är så här det är att leva mitt liv, hippt, coolt, glammigt, party, rock! Guld och gröna skogar som man brukar säga. Eller kanske snarare höga berg och djupa dalar. /Loo-ten-tönt